Låt hundarna kommunicera med varandra.

Taget ur verkligheten, på en av många inskolningar jag gjort på hunddagis.

Ägarna till den nya hunden har berättat att den varit med om lite tråkigheter i interaktion med andra hundar och fungerar inte med alla. Hunden jag valde att se om hon ville bli kompis med är en klok hane som gått på dagis länge och som jag känner väl. Jag vet att han har känsla för att ta emot signaler som säger "jag vill att du backar nu"

Vi promenera runt lite utomhus med båda hundarna. Detta hjälpte hundarna att inte hamna i att stirra på varandra. De luktade rundor, rörde sig på avstånd, kissade och snusade på varandras doftsignaler.

Hanen närmade sig vår nya vän. Väldigt nyfiken. Lite för framfusig. Jag hjälper honom att sakta ner.

Han är framme. Vår nya vän visar små signaler att han har kommit för nära (spänner ansiktet, blottar tänderna). Hanen vänder bort huvudet men står kvar. Jag berömmer med rösten.

För vår nya vän var detta inte tillräckligt så hon börjar morra också. Då hjälper jag till genom att be hanen öka avståndet. Som vanligt lyssnar han fint och tar några steg bakåt.

Denna proceduren upprepar sig men denna gången backar vår hane självmant några steg. Jag berömmer med rösten.

Jag ser något hända hos vår nya vän. Hon uppfattar min uppmuntran till att signalera att hon inte vill att han kommer för nära.

Tillslut får han lukta försiktigt på henne. Hon vågar lukta på honom. En vänskap börjar gro.

Vad jag vill förmedla med detta är att det är så viktigt att låta hundarna kommunicera. Hade jag bannat signaler så som visa tänder och ljudande hade det bara uppstått mer osäkerhet. Det finns även en risk att de skippat små signaler och börjat skrika istället.

Det är viktigt för oss människor att veta när och hur vi ska stötta kommunikationen. Och såklart när vi ska bryta helt.